Va, redan ett år?

Idag på min födelsedag, den 41:a i detta jordelivet sitter jag och tänker tillbaka på det år som gått. För ett år sedan just nu i dagarna sa jag upp mig från mitt jobb som gymnasielärare. Jag älskade att umgås med ungdomarna men till sist kunde den upplevelsen inte överväga den ångest som jag kände för alla andra delar av jobbet. Mitt Häxjag fick liksom inte plats i den trånga kostym som jag upplevde att jag satt fast i, just då. I eftertankens bleka ljus ser jag att jag själv målade in mig i ett hörn och att det inte alls skulle varit något hinder att vara öppet Häxa i den rollen men för mig var det ett stort hinder. Jag kan också se idag när jag tittar i backspegeln att jag nog var det som kallas utbränd och att min panik var en inre frisk person som såg sin enda räddning i att starta om på annat sätt.

Jag har egentligen hela livet velat jobba med det andliga. Med mina vänner i Väsenvärlden, Alverna, Trollen och alla de andra och bygga broar mellan dem och människorna. Jag kunde inte se hur men idag gör jag det. Med kurser, hantverk och mässor som inneburit en massa kontakter med underbara människor så har bilden klarnat. Och det så mycket snabbare än vad jag någonsin kunnat tro för ett år sedan. Det var faktiskt så att jag fick dubbelkolla i almanackan innan jag skrev detta inlägget för trots att allt gått snabbt så har det skett så mycket sista året att det ibland känns som  flera år. Men så tror jag ju inte på begreppet tid, heller...

Det som jag ska göra framåt är det jag gjort. Kurser, Mässor och Hantverk men jag öppnar också en livs levande butik i höst för att kunna träffa likasinnade och nyfikna på en mer daglig basis. Jag kommer att sälja mina hantverk, Magiska redskap, örter och annat kul som jag gör och dessutom kommer ett antal fina konstnärer som gör saker som går i samma linje som jag att sälja sina alster hos mig.

I butiken kommer jag också att ta emot för konsultation. Eftersom min Fylgia talar till mig hela tiden och jag har en så klar uppkoppling till Alver, Troll, Skogsrået, Sjörået, Tomtar och fler så ska jag låta dessa hjälpa mig i detta Magiska arbete. De har redan lovat att hjälpa till och ser fram emot att bli kanaliserade som hjälp och rådgivare till människorna. Dessutom kommer jag att fortsätta med att ge helande energier fritt tillträda att strömma genom mig både från Alverna och från Modern som ett stöd till dem som vill ha den.

Ja, det var dagens tankar... Fortsättning med lite mer exakta detaljer om butikens öppningsdatum osv. kommer.

Ha en underbar dag därute //

Linda

Klok som en sten...

... är väl inte något uttryck som är överanvänt men det borde det verkligen vara i en rättvis värld. Jag har länge kallat stenar för naturens bibliotek eftersom jag alltid fått de bästa svaren från dem, speciellt på svåra frågor som ingen annan verkat ha svaren på. Har nog egentligen inte tänkt så mycket på var svaren kommer ifrån annat än att jag haft någon diffus idé om att eftersom stenen legat där den ligger i generationer så har den ju sett det som utspelats på platsen. Hört samtal och följt tidens skiftningar generation för generation.

När jag var i Norrland, ja jag vet nu är vi tillbaka där igen men jag fick veta mycket under den där veckan, så satt jag en stund och språkade med en stoooor sten. Så stor att många Skåningar skulle kalla den för jättekast om de hade kunskap därtill. Just den här stenen var född på en annan plats några kilometer därifrån men eftersom det var så tråkigt där då, det var djup granskog, så bestämde den sig att ta sig därifrån och den har sedan då flyttat sig så långt att den nu ligger bakom en av mina vänners hus. Den trivs så mycket bättre där och speciellt nu sedan folk byggt hus där så den får se mer kul saker. Så vad sa nu denna sten som var så intressant då? Förutom en lång utläggning om denna förflyttning då även två individer av Alvsläkt lade sig i berättelsen så berättade denna ståtliga sten om anledningen till att just stenar tycks veta allt. Det är tydligen så att de alla över hela klotet har som ett nätverk som gör att de kan "koppla upp" till varandras kunskaper och erfarenheter och på det sättet svara även på frågor som finner sina svar i sådant som de omöjligt själv kunnat erfara. Jag tycker detta är underbart ny kunskap, för mig i alla fall, och känner att jag måste berätta för er därute som läser.

Så mer än någonsin vill jag uppmuntra till kontakten med stenar. Hur gör man?, kanske någon undrar. En bra fråga för självklart har inte alla gjort detta hela livet. Det glömmer jag ofta bort när det är saker som för mig känns så självklara men tack och lov så har alla så olika erfarenheter och områden de är bra på så källan av visdom som vi kan dela med varandra tar aldrig slut.

Att tala med en sten:
Välj en sten som känns rätt. Storleken spelar ingen roll den ska bara vara rätt och du vet när du ser den. Lyssna på din inre röst. Nu ska du ha närkontakt med stenen. Sitt, ligg, luta dig på den eller hur det nu känns rätt. Slut dina ögon och öppna dig för kommunikation. Att ställa en fråga kan hjälpa och du kan tänka den om du vill eller säga högt, stenen hör dig vilket som. Öppna dig för att svaret du får inte är i den form du tänkt utan det kan komma bilder, dofter, känslor, ljud eller något annat. Detta är väldigt olika beroende på både vem du är och vem stenen är. Skriv gärna ner vad du får till dig för ibland behöver man tänka ett par varv på det speciellt om det är bilder som ska tolkas.

Lycka till! // Linda

Möte med ...

Jag ser dig, du behöver inte smyga. 

Ömsom grå, ömsom snövit. 

Ibland som en sten eller en jättelik rotvälta. 

Förmågor lika kameleontens, 

att smälta inte, byta färg och struktur. 

Det har du min vän… 

Men jag ser dig, jag blir inte rädd, så du behöver inte smyga.

Eftersom det är fler än någonsin som hör av sig till mig och vill berätta om möten med olika väsen eller som vill fråga om hur man ska möta väsen så tänkte jag skriva lite om det.

För mig har det faktum att det finns en hel uppsjö av olika väsen som lever på en armlängds avstånd från oss alla alltid varit ett faktum som varit så självklart att jag inte ens ifrågasatt det och min förundran har varit stor när människor inte verkat ta dessa underbara varelser på allvar. Eller ännu värre när man varnat för dem och målat upp dem som ungefär det farligaste som finns på jorden. I min bok så är människan det farligaste som finns eftersom hon lever så långt ifrån sitt ursprung och sitt syfte att hon för länge sedan glömt bort vem hon är och därför inte känner några kval när hon sliter och tar sönder...

Väsen däremot är bara det de är, naturbarn av olika sorter som lever efter sitt syfte och sina förutsättningar. Vissa av dem är vad vi skulle uppfatta som vänliga och andra inte så. Att använda gott eller ont på dessa skulle i min mening vara helt fel eftersom gott och ont, precis som tiden, är saker som vi moderna människor uppfunnit som begrepp. Inte många skulle säga om ett lejon som river ett byte att hon är ond, hon gör det som är hennes natur, likadant är det med våra väsenden, de gör det de gör eftersom det är så de är skapta. Detta ska man naturligtvis vara medveten om så att man inte blåögt följer vad eller vem som helst.

Hur möter man då medlemmar av väsenvärlden? Mitt sätt är att komma i samklang med deras sätt och deras tempo. Långa dagar och nätter i skogen, eller naturen på annat håll beroende på vem man söker, göra att man hamnar i en annan nivå. Då kan vi lättare släppa vår mänskliga stress och sakteliga bli ett med allt. Då kan man med öppna ögon och ett öppet hjärta få se och uppleva de underbaraste ting. Vill man t ex tala med någon av trollen så kan man inte tjattra på som vi brukar göra. De lever långt längre än vi och därför går deras "tid" så mycket långsammare att vi måste gå ner i något som kan uppfattas som slowmotion för oss för att ens närma oss deras tempo. Om vi surrar på på vårt sätt så kommer de bara uppleva oss som vi upplever myggor, störande...

Ha ett öppet sinne och prata med och ta på allt som man ser är också bra sätt. Klappa på träden eller krama om dem, likaså med stenar och annat. Allt som växer och finns i naturen är besjälat på olika sätt och har en historia. Om vi visar respekt och att vi ser dem så ser väsenvärlden att vi menar allvar. Att vi vill lära känna dem på djupet och är beredda att satsa tid och kraft för det. Det fanns en tid då denna kontakt var så naturlig att ingen tänkte över det. Så kan det vara igen om vi bara vågar och vill. Men vi måste ju naturligtvis göra vår del. Vi kan inte bara räkna med att bli underhållna utan egen insats. Vad är då våran insats? Just nu verkar det som att det räcker ganska långt att vi vill se dem och lyssna till dem, vill skapa kontakt. Precis som många människor saknar den kontakten så saknar de oss. Men vi måste vara medvetna om det arv vi har. Människor har gjort mycket ont mot väsenvärlden och detta har skapat en misstro hon en hel del. Så som jag ser det är det nu vårt ansvar att visa att vi inte alla är sådana som inte går att lite på.

Småfolk i meditation

För ett tag sedan skrev jag om små tre figurer som jag mötte i en, för mig, ny skog. Dessa kändes nya och okända för mig och sedan då har jag inte mött på dem igen, förrän idag. I en lång meditation under förmiddagen så fick jag plötsligt in dessa varelser igen. De är små, finlemmade varelser med ganska stora huvuden. Lite ljusblåskimrande i färgen och de talar med hög ljus, snabb och stämma. De sökte upp mig för att prata, det var väldigt tydligt för de kom in genom en dörr i ytterkanten av mitt synfält. Lite som att de egentligen inte skulle vara där. Hur som haver så undrade de var jag tagit vägen (skam på mig men jag har inte hunnit dit sedan sist) och så ville de prata om ditt och datt. Jag tog mod till mig och frågade vilka de var och då kastade de sig på rygg på marken, rullade runt och skrek av skratt. Jag kanske inte behöver säga att jag kände mig ganska dum:) sen sa en av dem" ja, vem är vi?, somliga kallar oss utomjordingar..." sen skrek de av skratt igen. Sen slutade de de plötsligt att skratta och sprang iväg ut genom dörren igen. Och nu sitter jag här och funderar på vad de ville egentligen.

Tror jag måste boka in en längre vistelse i deras skog i den nära framtiden.

Bekantskap med en ny skog

Igår fick jag lite överraskande 4 timmar över mitt på dagen. Med ingenting att göra utom lite skrivbordsarbete så då tog jag min laptop och körde ut i skogen. En för mig okänd plats som mina arbetskamrater pratat om med iver men som jag aldrig besökt, mest eftersom jag är ifrån en annan del av Skåne, antar jag. Jag tänkte att jag kunde sitta och jobba i naturen för omväxlings skull men först tog jag en lång trevlig promenix.

Vilken plats, så full av trevliga skogsfolk som ville prata om ditt och datt. Har aldrig träffat så angelägna småfolk innan tror jag. Ett par steg in på skogsstigen så hade jag sällskap av 3 trevliga varelse. Jag vet inte riktigt vilka de var eftersom jag inte träffat deras sort innan så jag får väl åka tillbaka och utforska mer;) men hur som haver så var de mycket pratsugna. De tjattrade på om hur trevligt det var att jag äntligen ville komma till deras skog och att de tyckte det var så trevligt med seende som kom dit för de flesta bara springer stigen fram utan att se sig om. Jag springer verkligen inte fram, jag går långsamt, känner på saker, klappar på stenar och pratar med allt. Så har jag alltid gjort och vet liksom inget annat.

De verkade rusta för någon typ av fest/sammankomst för de pratade om alla som skulle komma på besök och gick på som att detta var något som jag redan borde veta om, fast jag fattade faktiskt inte riktigt... Men det lät som att det skulle vara ett stort firande av något slag. Får filura på det. Nån annan som har någon aning om vad skogens invånare brukar fira för högtider?