16 januari 2015

En reflektion

Jag har genomgått en förvandling.

Förr var jag en kvinna med många bekanta, de flesta på tryggt avstånd. Ett skydd mot att bli sårad, antar jag.

Idag har jag fler och fler vänner som är verkliga Vänner, vänner som kommer mitt hjärta nära. Det känns som en stor seger för mig. Att jag vågar öppna mitt hjärta för fler än andar, väsen och min närmaste familj nu för tiden. Jag upptäcker hela tiden hur rik dessa fina människors närvaro gör mig.

Tack till alla mina vänner, mina systrar i väven. Ni är guld värda.

03 januari 2015

Den tredje världen

Jag växte upp i tre världar.

En värld av under, andar, väsen och fantastiska upplevelser.
En värld av vardagsliv, skola, läxor, familj och vänner.
En värld av galenskap, Jehovas vittnens församling.

Jag skulle skriva om den tredje världen under året som gick, var min avsikt. Men under året så dök det upp inte bara en utan tre olika personer som ville skriva den berättelsen i olika publikationer så jag tänkte att det kanske var så det skulle va. Hur som haver så blev det inte så. Så nu försöker jag skriva lite själv om detta i en liten kort sammanfattande text.

Varför vill jag skriva om min barndom i klorna på denna djävulska sekt? Ja, det kan man verkligen undra. Jag känner att jag lagt detta bakom mig, det var trots allt 22 år sedan jag valde att lämna den, men det återkommer hela tiden. Med jämna mellanrum möter jag människor som varit med om liknande. Som vuxit upp under sektliknande förhållande och då känner jag tacksamhet över att jag förstår hur det kan te sig och även över att jag lyckats ta mig loss och därför kan var ett stöd för den som vill gå samma väg. Så jag skriver för att jag vill säga att jag förstår och att om jag klarade att ta mig ur så kan Du med göra det.

När jag var ganska nyfödd så började min mor studera bibeln med Jehovas vittnen och när jag var ett par år så valde hon att låta döpa sig in i denna sekt. Detta påverkade min barndom på olika sätt. Jag har ju som jag flera gånger innan skrivit om alltid varit seende. Sett andar och väsen och detta var inte ok i församlingen. De såg allt sådant som djävulens verk och om jag inte slutade med den kontakten så valde jag Satans väg, vilket ju så klart var av ondo. Nu har jag ju alltid varit en väldigt envis person och även om man från församlingen med säkerhet sa att detta var ont så visste jag bättre. De troll, älvor och andra varelser jag träffade i skogen och de andar som jag hade kontakt med var mina vänner och absolut inte onda. Så jag valde att sluta berätta för andra men att ändå ha kvar och rentav öka min kontakt med andevarelserna. De blev mina vänner och bundsförvanter. Mina lärare i allt det som kändes verkligt och viktigt.

Jag blev döpt medlem av församlingen när jag var 15 år gammal. Med tiden blev mitt dubbelliv mer och mer tydligt nu när jag ser i backspegeln. Jag levde med mina andar samtidigt som jag läste bibeln, blev en predikant i församlingen och steg så högt i leden som en kvinna kan. Jag var under sista grundskolåret hjälppionjär och det innebar att jag gick 60 timmar i månaden från dörr till dörr och försökte prata med folk om bibeln. Efter grundskolans slut började jag jobba för försörjning och då ökad jag till i snitt 100 timmar per månad i predikoarbetet och blev det som kallas pionjär.

När jag närmade mig 18-års ålder och kunde flytta hemifrån så insåg jag också att jag slapp spela dubbelt. Jag behövde inte vara en del av församlingen mer. Plötsligt förstod jag inte vad jag höll på med. Jag hade varit så noga att dölja min sanna person för dem runtom mig att jag tagit i så jag nästan sprack. Jag kunde ju ha stannat vid vanlig predikant, liksom... Mitt i alla dessa tankar så började  jag på ett nytt jobb i en ny stad där jag träffade en massa vanliga ungdomar utanför församlingen. Då såg jag att jag kunde hoppa av och att jag ändå inte skulle bli helt ensam i världen. Vilket annars ofta är problemet när man vuxit upp i en sekt. Man känner ingen annan så livet utanför känns lite skrämmande.

Hela mitt liv hade jag hört att om man inte skötte sig så skulle man bli utesluten ur gemenskapen, vilket var väldigt skrämmande för många. Alla tar då avstånd från en, familj och vänner försvinner i ett slag. Men när jag kom till församlingens äldstegrupp ( så kallas deras prästerskap) så var det plötslig svårt att bli utesluten. De visste inte om jag syndat tillräckligt mycket... Men till sist så fick jag dem att förstå att jag ville ta avstånd totalt från dem. Mitt fall blev stort och ensamheten som följde blev trots allt svår, men jag överlevde och har idag en helt nu grupp av familj och vänner som jag valt själv. Efter några år hoppade även min mor (min far var aldrig någon del av församlingen) och alla mina syskon av så de som egentligen spelar någon roll finns fortfarande i mitt liv

Många säger att det måste varit jobbigt att behöva växa upp så men idag så tror jag att mitt seende och mina förmågor blev starkare eftersom de blev oemotsagda av människor och fick lov att utvecklas i en trygg miljö. Jag känner att jag är glad att jag växt upp i en religiös miljö, där det fanns en tanke om att andevärlden finns. Hellre det än i en "vetenskaplig" eller ateistisk miljö där alla sådana tankar förkastas. Bättre var att få mina vänner förklarade onda än att någon hade sagt till mig att de inte alls fanns.

Oj, så många ord det blev :)
Hoppas att de kan vara till någon nytta.

Lev väl // Linda