Nytt samarbete

I dagarna har jag och en trevlig kvinna jag känner som är taktilmassör slagit våra kloka huvuden ihop för att hitta ett samarbete. Det vi kommit fram till tror jag är en väldigt bra sak.

Vi ska nämligen ha upplevelsekvällar där man först, från Ancie, får en taktil huvud och ansiktsbehandling, för att slappna av och öppna upp sin mottaglighet. Efter det kommer jag att alternera mellan att hålla i ledda meditationer med olika teman och att hålla i trumresor. Jag har inte funderat på detta innan med att man ju självklart kan få hjälp till djupare avslappning och därigenom få en mycket bättre upplevelse av meditation/trumresa. Men nu känns det som det mest naturliga och självklara. Sen återstår det ju naturligtvis att se vad våra besökare tycker men jag har en bra magkänsla :)

Om ni är nyfikna så finns all information under På gång i Häxans Hus. Startdatum är den 28 mars så man får scrolla ner till det datumet.

Kram // Linda

Tänk så lätt ett stort problem kan försvinna, eller i alla fall minska nämnvärt i storlek, när man förstår bakomliggande anledningar helt plötsligt. När man inser att orsaken till att man känt, till synes, helt irrationella känslor och handlat efter dem är absolut relevant men i ett annat liv, en annan tid. Den som gjorde orätt kan visserligen finnas här och nu men även den gjorde de val som ledde till smärtan där och då, inte nu...

Hur som haver så har en sådan insikt drabbat mig och jag känner mig 100kg lättare, minst. Jag har haft denna kunskapen en bra tid (läs ett par år) men inte förrän förra veckan så ramlade myntet ner. Konstigt det där med fördröjningen men nu är jag nog redo att hantera det som kommer istället. För med insikt och förståelse kommer ju naturligtvis ansvar och krav på en ny form av vuxenhet.

Ny bok som man inte får missa

Sofia som är en mycket nära och kär vän har äntligen kommit ut med sin bok om Nordiska Gudinnor.

Den ser jag mycket fram emot att läsa och för alla andra som är nyfikna så kan man läsa mer och beställa här: livsstrommen.se

Vatten

Jag har gått ett varv i mitt nuvarande liv från vattenvarelse till nästintill vattuskräckslagen tillbaka till vattenvarelse. Har alltför länge bara accepterat att jag inte hade det så lätt med detta element, att jag inte var en vattenmänniska... vilket nys, så fullt av självförnekelse. Att jag aldrig tagit tag i och undersökt, jag kan inte förstå varför idag, men det kanske beror på att allt har sin tid och sin plats. Jag kanske inte var redo förrns nu?

Bland mina tidiga minnen finns att jag låg på havets botten på Ribban i Malmö. Låg där länge och andades vatten och samtalade med de som levde där, vackra skira varelser. Låg där tills min mamma drog upp mig ur vattnet för, så kunde man ju inte göra, det fanns ju risk att drunkna... Mina första levnadsår så spenderade vi en massa tid i detta hav från tidig vår till sen höst och under de kallaste månaderna spenderade vi tid på stranden. När jag gick på simskola kunde jag inte begripa varför alla hade sådana problem med dykningen, det var ju bara att andas vatten, tyckte jag. Men när jag sa så så verkade ingen förstå.

Sen plötsligt en dag så försvann min kärlek och förvandlades till rädsla och avståndstagande. Och då accepterade jag bara det. Konstigt och på många sätt upprörande men samtidigt så känner jag idag en oerhörd ömhet mot den unga kvinnan jag var som på vissa plan tappade bort sig själv, där och då. Idag då jag förstår och minns att anledningen var sår som satt så djupt i min person, sår som inte var möjliga att läka precis då men som läker nu. Eller som faktiskt nästan är helt läkta nu är nog mer rätt att säga.

Jag hör åter igen rösterna i vattnet, sången och musiken i de strilande strålarna och känner den läkedom som finns i detta underbara element. Och äntligen känner jag att elementen blir balanserade i min kropp.

Uppdatering 2

För snart en månad sedan skrev jag om hur jag tillverkade Kyphirökelse och lovade då att återkomma med resultatet när jag hade "eldat" på första gången. Igår kunde jag inte hålla mig mer och eftersom de verkade torra så såg jag ingen anledning att hålla tillbaka min iver. Med hjälp av rökelsekol så puffade rökelsebollen på riktigt bra. Trevlig ljus rök som doftade underbart och fyllde sitt syfte. Tänk så roligt det är med saker som man fått för sig är svåra, va? Här har jag gått i massor av år och velat göra sådant här men tänkt att det är nog alldeles för svårt och därför har jag inte ens försökt...
Nu tänker jag sätta igång och göra en rejäl laddning i morgon som jag sedan tar med till mässan i Trelleborg i mars.

Uppdatering 1

Jag har ju tidigare skrivit om att jag upptäckt No poo-rörelsen och hur jag experimenterade lite med det. Det jag till sist kom fram till var att mitt hår mådde super om jag tvättde det i bikarbonat och honung och stärkte upp ibland med ägg som en inpackning.

Nu är jag sådan i min konstitution att jag alltid måste ifrågasätta och jag ville veta om allt detta positiva som kommit med mitt skifte av hygienprodukter verkligen inte var bara fantasi och en frukt av min starka psykiska övertygelse. Så förra veckan använde jag vanligt schampo och balsam för att se hur det skulle funka. Redan första dagen började det klia i hårbotten men jag försökte intala mig själv att det var psykiskt... Efter några dagar blev klådan bara värre och till sist hade jag fått typ acneutslag i hela hårbotten och i ansiktet. Så då skulle det väl vara bevisat i och med detta att, i alla fall när det gäller mig, så är bikarbonat, ägg och honung något jag får leva med. :)

Eftersom det är fler än någonsin som hör av sig till mig och vill berätta om möten med olika väsen eller som vill fråga om hur man ska möta väsen så tänkte jag skriva lite om det.

För mig har det faktum att det finns en hel uppsjö av olika väsen som lever på en armlängds avstånd från oss alla alltid varit ett faktum som varit så självklart att jag inte ens ifrågasatt det och min förundran har varit stor när människor inte verkat ta dessa underbara varelser på allvar. Eller ännu värre när man varnat för dem och målat upp dem som ungefär det farligaste som finns på jorden. I min bok så är människan det farligaste som finns eftersom hon lever så långt ifrån sitt ursprung och sitt syfte att hon för länge sedan glömt bort vem hon är och därför inte känner några kval när hon sliter och tar sönder...

Väsen däremot är bara det de är, naturbarn av olika sorter som lever efter sitt syfte och sina förutsättningar. Vissa av dem är vad vi skulle uppfatta som vänliga och andra inte så. Att använda gott eller ont på dessa skulle i min mening vara helt fel eftersom gott och ont, precis som tiden, är saker som vi moderna människor uppfunnit som begrepp. Inte många skulle säga om ett lejon som river ett byte att hon är ond, hon gör det som är hennes natur, likadant är det med våra väsenden, de gör det de gör eftersom det är så de är skapta. Detta ska man naturligtvis vara medveten om så att man inte blåögt följer vad eller vem som helst.

Hur möter man då medlemmar av väsenvärlden? Mitt sätt är att komma i samklang med deras sätt och deras tempo. Långa dagar och nätter i skogen, eller naturen på annat håll beroende på vem man söker, göra att man hamnar i en annan nivå. Då kan vi lättare släppa vår mänskliga stress och sakteliga bli ett med allt. Då kan man med öppna ögon och ett öppet hjärta få se och uppleva de underbaraste ting. Vill man t ex tala med någon av trollen så kan man inte tjattra på som vi brukar göra. De lever långt längre än vi och därför går deras "tid" så mycket långsammare att vi måste gå ner i något som kan uppfattas som slowmotion för oss för att ens närma oss deras tempo. Om vi surrar på på vårt sätt så kommer de bara uppleva oss som vi upplever myggor, störande...

Ha ett öppet sinne och prata med och ta på allt som man ser är också bra sätt. Klappa på träden eller krama om dem, likaså med stenar och annat. Allt som växer och finns i naturen är besjälat på olika sätt och har en historia. Om vi visar respekt och att vi ser dem så ser väsenvärlden att vi menar allvar. Att vi vill lära känna dem på djupet och är beredda att satsa tid och kraft för det. Det fanns en tid då denna kontakt var så naturlig att ingen tänkte över det. Så kan det vara igen om vi bara vågar och vill. Men vi måste ju naturligtvis göra vår del. Vi kan inte bara räkna med att bli underhållna utan egen insats. Vad är då våran insats? Just nu verkar det som att det räcker ganska långt att vi vill se dem och lyssna till dem, vill skapa kontakt. Precis som många människor saknar den kontakten så saknar de oss. Men vi måste vara medvetna om det arv vi har. Människor har gjort mycket ont mot väsenvärlden och detta har skapat en misstro hon en hel del. Så som jag ser det är det nu vårt ansvar att visa att vi inte alla är sådana som inte går att lite på.