Vatten

Jag har gått ett varv i mitt nuvarande liv från vattenvarelse till nästintill vattuskräckslagen tillbaka till vattenvarelse. Har alltför länge bara accepterat att jag inte hade det så lätt med detta element, att jag inte var en vattenmänniska... vilket nys, så fullt av självförnekelse. Att jag aldrig tagit tag i och undersökt, jag kan inte förstå varför idag, men det kanske beror på att allt har sin tid och sin plats. Jag kanske inte var redo förrns nu?

Bland mina tidiga minnen finns att jag låg på havets botten på Ribban i Malmö. Låg där länge och andades vatten och samtalade med de som levde där, vackra skira varelser. Låg där tills min mamma drog upp mig ur vattnet för, så kunde man ju inte göra, det fanns ju risk att drunkna... Mina första levnadsår så spenderade vi en massa tid i detta hav från tidig vår till sen höst och under de kallaste månaderna spenderade vi tid på stranden. När jag gick på simskola kunde jag inte begripa varför alla hade sådana problem med dykningen, det var ju bara att andas vatten, tyckte jag. Men när jag sa så så verkade ingen förstå.

Sen plötsligt en dag så försvann min kärlek och förvandlades till rädsla och avståndstagande. Och då accepterade jag bara det. Konstigt och på många sätt upprörande men samtidigt så känner jag idag en oerhörd ömhet mot den unga kvinnan jag var som på vissa plan tappade bort sig själv, där och då. Idag då jag förstår och minns att anledningen var sår som satt så djupt i min person, sår som inte var möjliga att läka precis då men som läker nu. Eller som faktiskt nästan är helt läkta nu är nog mer rätt att säga.

Jag hör åter igen rösterna i vattnet, sången och musiken i de strilande strålarna och känner den läkedom som finns i detta underbara element. Och äntligen känner jag att elementen blir balanserade i min kropp.