En spark i rumpan från andra sidan

Jag har i långa tider, så långa jag minns, alltid haft intressanta möten med andevarelser av alla de slag. Oftast har det varit personer som jag inte haft någon direkt knytning till i deras människoform men som av olika anledningar tyckt att jag är en del av deras familj när de befinner sig i sina andeformer. Detta är så självklart att jag inte ens tänker på det.

Det jag däremot inte är bortskämd med är besök från mina människor när de gått över. Min morfar har jag regelbunden kontakt med med de andra som försvunnit över är mycket sparsamma med sina besök. Förklaringen till detta ska vara att de tycker att jag rullar på så bra som jag gör och att deras uppmärksamhet behövs på annat håll. Så egentligen ska jag väl bara vara tacksam, eller?

Men idag kom min farfar på besök... Kände doften av hans cigariller i hela hallen när jag tog den vägen för att gå ut och duscha i morse och närvaron var mycket påtaglig. På grund av att de då har sagt att jag inte behöver "tillsyn" så blev jag en kort sekund lite orolig men han sa att det var faktiskt bara ett litet besök såhär i skiftestider(och så skrattade han och det kan man ju fundera över). Eftersom jag varit lite nedstämd i några dagar så ville han bara påminna mig om att de ser mig och följer vad som händer. Sen sa han att "man växer inte av att alltid vara glad, det brukar du ju själv säga... det blir bättre om du bara rycker upp dig och lyssnar till dina vänner". Han ville inte berätta vad han menade med det där sista men jag gissar att det har att göra med ett samtal jag hade med min ovärderliga vän Sofia, häromdagen.

Sagt och gjort... Här sitter jag nu och rycker upp mig och skriver på min blogg, som är en av de saker som blivit lidande i min självömkan. Dessutom har jag gjort en massa tvålar som jag har behövt fixa ett tag men som jag bara skjutit på. Igår påbörjade jag "den stora ljusgjutningen" och även detta har fortsatt idag, så till mitt försvar så började jag faktiskt ta mig i kragen igår ;)