En berättelse från minnenas kammare. Skriver för längesedan och tidvis glömd.
Det var en gång en lite
flicka. Hon hade blont hår och blåa ögon som hade börjat skifta i grönt. Hon var fem år, men skulle alldeles
snart fylla 6.
På midsommarafton brukade
alltid hela släkten, alla mostrar och morbröder, kusiner och vänner samlas hos
mormor och morfar i deras stuga på Österlen, så även detta året.
Under dagen var det lek och
bus med de andra kusinerna och även om vår lilla flicka var den äldsta av dem
så tyckte hon om att leka med dem, ibland i alla fall. Efter allt sedvanligt
Midsommarfirande med ringdans och mat så började allting att stilla av framåt
kvällen. Alla barnen skulle gå och lägga sig med vår lilla flicka ville inte
det utan hon smög ut.
Mormor och morfars hus låg
beläget vid en vacker dal full av äppleträd där barnen brukade leka och i
bortre ändan av dalen fanns en stengärdsgård som flickan många gånger tittat på
med stort intresse men hon hade ännu aldrig vågat klättra över. Men denna kväll
i fullmånens sken så blev gärdsgården och dess mossbelupna stenar som ingången
till en sedan länge förlorad värld och flickan kunde inte stå emot utan hon
måste prova att klättra över för att se vad som fanns på andra sidan.
När hon kom till toppen av
stenhögen såg hon att det var som om en portal hade öppnats där och hon såg att
det brann eldar en bit bort på andra sidan. Hon tassade närmre och då såg hon
att eldarna som brann svävade en lite bit över marken som för att inte bränna
det känsliga gräset. Ju närmre hon kom ju tydligare blev det att det hon
bevittnade var en fest, ett midsommarfirande, nästan som det hon just kommit
ifrån. Skillnaden var inte stor, det mest markanta var nog att festdeltagarna
inte så riktigt likadana ut som hon var van vid. På en sten satt en vacker man,
mörk med svart hår och skägg, inte helt olik morfar faktiskt. Han spelade på en
fiol och bredvid stenen stod en man med bockhorn och spelade flöjt. En vacker
kvinna spelade på en trumma och en annan spelade flöjt hon också. Det var en
vacker och glad melodi de spelade och en bit ifrån dem så dansade vackra
flickor i en ring. De hade lite olika ålder några var så unga som hon och andra
syntes äldre. Men de var alla lika ljusa i sina vita långa klänningar. En
flicka vinkade åt vår hjältinna och så i ett huj var hon med i dansen. Det var
en lustig dans och efter ett tag kändes det som om hon svävade runt i
ringdansen, utan att nudda marken alls.
När de hade dansat i en
evighet så tystnade musiken och en lång mörkhårig grönklädd kvinna närmade sig
deras ring. Hon sade att nu skulle de äta och då sprang alla skrattande bort
mot en liten dunge där de allra vackraste maträtter stod framdukade. Här
fortsatte festen, folk sjöng och skrattade och åt om vartannat. Fler varelser
som flickan inte sett tidigare hade kommit nu och de var många som satt där och
hade trevligt. All denna myckenhet blev efter ett tag för mycket för den lilla
flickan, hon var ju bara snart 6 år gammal, så hon somnade där omgiven av allt
detta vackra och ömma.
Flickan vaknar av att hon
fryser, det är alldeles mörkt för alla eldarna har slocknat. Bara månen lyser
nu. Var tog alla vägen? Här var ju alldeles nyss så uppsluppen stämning…
Flickan reser sig upp och vandrar tillbaka hemåt. Undrar om de märkt att hon är
borta. Oj, kanske är alla ute och letar efter henne… hon kan ju inte bara
försvinna så här hon måste varit borta i flera timmar. Försiktigt hoppar hon
över stengärdsgården och tassar tillbaka mot mormor och morfars hus på andra
sidan dalen. Det är tänt i hela huset, precis som när hon gick. När hon tittar
in genom ett fönster ser hon att de vuxna sitter i godan ro och pratar, de har
inte saknat henne. Hur är det möjligt? Så tittar morfar upp och får syn på
henne och vinkar att hon ska komma in. Vad gör du där ute lillan? frågar mamma.
Äsch hon kunde väl inte sova säger morfar då. Jag har dansat med älvorna och
träffat trollen, sa flickan. Tyst barn, så du fantiserar, sa då mamma. Du ska
gå och lägga dig nu, sa hon vidare. Lyssna på din mamma, sa morfar och när flickan vandrar iväg mot sovrummet tar morfar upp ett munspel och börjar spela
på samma sällsamma melodi som flickan hörde Näcken spela. Och så blinkade han i
tyst samförstånd. Då förstod flickan att hon inte drömt utan att det var alldeles
sant det hon sett och gjort men att det fick vara en hemlighet, så länge.
Efter denna dagen så var
flickan många gånger tillbaka på platsen där festen varit för att en gång till
få träffa sina nya vänner men just den här porten till den andra världen
förblev stängd. Men senare i livet hittade hon andra portar.
