Morgonfunderingar

Att hitta oss själv och utvecklas till den vi vill vara kan vara svårt och göra ont. Ibland gör det så ont och blir så tungt att det känns omöjligt. I det läget finns det som jag ser det bara två val.

Fortsätta framåt trots det jobbiga. Fast förvissad om att det går att komma igenom och att det väntar något bättre "på andra sidan" det som vi jobbar oss genom.

Eller så finns valet att ta ett steg tillbaka och sedan låta detta steg följas av fler i samma riktning. Bort från det man tror/trodde kunde hjälpa. Bort från smärtan.

Jag väljer alltid det förstnämnda. Mitt liv har lärt mig att det är värt jobbet. Varje person bestämmer själv.
 
Jag och alla andra som jobbar som hjälpare i sådant arbete kan bara hjälpa den som vill bli hjälpt. Vi kan inte tvinga den som inte vill. Jag personligen skulle inte vilja tvinga även om det skulle gå. Varför skulle jag vilja ta val för någon annan? Jag vill inte bära andra utan inspirera dem att bära sig själv och sitt eget liv. Att lära sig kämpa är en bra start.

Det gör fortfarande ont i mig ibland när jag ser hur vissa inte inser sin egen potential och hur de avstår från att kämpa trots att sträckan inte skulle vara så lång om de ville.

Men med åren så lever jag mer och mer lugn i förvissningen om att varje person har sin väg.
Jag är här som hjälpare för den som vill och den som inte vill väljer själv detta. Kanske hittar denne en annan hjälpare på vägen som bättre passar behoven.