I mitt liv ryms en massa sådant som för mig är verklighet men för andra mest är sagor och fantasier. När jag berättar för andra människor om mina upplevelser med t ex. skogens invånare så möts jag av allt från igenkännande till nyfikenhet till tvivel till överseende till ömkande till ren misstro och nästintill förakt mot min person för att jag är så övertygad i det som ses som icke bevisningsbart.
Men vem har bestämt vad som är verklighet och vad som är dikt. Borde inte jag som individ få bestämma vad som är min verklighet? Spelar det egentligen någon roll vad andra tycker? Om jag upplever det som andra inte kan se ska jag då behöva begränsa min värld för att passa in i mönstret? Sådana funderingar har jag haft hela livet och ibland har jag försökt att anpassa mig, att va som alla andra. Men det fungerar bara korta stunder för man mår inte bra av att pressa ihop sin person i en felaktig form, inte jag i alla fall. Det blir som att ha skor som är två nummer för små, det funkar en stund men sen smärtar det mer och mer och till sist blir det outhärdligt. Så det spelar ingen roll om alla andra går i små trånga skor som är snygga att se på, i resten av livet är min intention att gå med precis så stora kängor som min person behöver.
Glädjande nog verkar jag inte vara ensam om denna inställning.
Jag håller med dig här. Folk har otroligt svårt för att acceptera sånt som de inte förstår. Konstigt nog har de flesta accepterat att rymden är till synes oändlig. Är inte det konstigt?
SvaraRaderaFörresten, jag har länkat till din blogg på min. Hoppas det är okej :).
Jo, visst är det underligt. Att förstå sig på hur människor fungerar är inte det lättaste;)
SvaraRaderaSjälvklart, är det ok att du länkat till min blogg. Ska kika in på din när jag har tid att fördjupa mig lite.
// Linda
Ibland är det också så att människor blir rädda eller rent av aggressiva av att få höra om "övernaturliga" eller extraordinära upplevelser (här använder jag de orden i betydelsen "sådant de flesta inte har upplevt") av den anledningen att de upplever sig själva, sina övertygelser, sina livsval och grunden de byggt sina liv på som hotade.
SvaraRaderaOM det där som någon just berättade faktiskt SKULLE vara sant så skulle deras världsbild rubbas i grunden. Och om allt de håller för sant, om allt det de definierar sig själva efter visar sig inte vara som de trodde; vilka är de då?
De flesta människor är rädda för att ifrågasätta sin identitet och sina tolkningsramar för tänk om de då skulle - o, hemska tanke - tvingas ifrågasätta sina livsavgörande val, sin trygga tillvaro, sina åsikter, sin moral och kanske till och med sin existens...
Vem skulle inte bli rädd då...
(Med detta sagt menar jag inte att jag tycker att de har rätt, bara att vissa personer kan uppleva alternativa verkligheter som så hotande att de helt enkelt inte förmår hantera det.)
Ja, det tror jag du har helt rätt i. Det mesta aggressiva beteende som människor uppvisar mot andra handlar nog i botten om rädsla... Det spelar ingen roll om det handlar om intolerans mot oliktänkande eller någon annan form av diskriminering. Det de inte känner till skrämmer många människor.
Radera