Samtal med Sjörået

När jag var i Gimåfors så åkte vi en dag iväg en bit till en sjö som rymmer en järnåldersby som man med lite tur kan se ibland vid lågvatten. Vi hade inte denna tur men vi gick ändå ut på en stenstrand för att se vad vi kunde känna av från de som levat där i en svunnen tid. Som vanligt så ville ett naturväsen på platsen samtala med mig och när jag måste välja mellan svunnet mänskligt liv och väsensamtal så är mitt val alltid enkelt. Det som lever här och nu är viktigast av allt. Så samtal med väsen fick det bli. Och inte vilket väsen som utan självaste Sjörået. Tidigare i veckan hade jag när vi var vid en annan sjö hört klart och tydligt hur Rået sjöng och hur det kom svar från den närliggande grannsjön, så vackert att mina ögon tårades. Jag har aldrig upplevt denna kommunikation mellan dem förr. Antagligen för att jag bor i Skåne och här får vi nöja oss med en sjö åt gången, liksom.

Så till denna dags upplevelse... Jag behövde bara sätta mig ner och andas djupt så med ens såg jag hur en gigantisk kvinnovarelse reste sig ur sjön som att sjön egentligen var hon och hon var sjön, de var ett och det samma. Jag drog efter andan för hon var så mycket större än jag trott och då skrattade hon och sa "jag kan bli så mycket större om vattnet är högre". Vi hade tidigare i veckan pratat om att de reglerar vattnet där för att utvinna el så jag frågade vad hon tyckte om det och hennes svar var att "vattennivåerna har alltid skiftat från tid till annan så detta spelar ingen roll men linorna är värre, de är ju så fula" här pekade hon på elledningarna som hängde i luften en bit bort och hon hade ju helt rätt de var fruktansvärt fula.

Jag har i mitt liv alltid lidit av vad jag upplevt som halsbränna  precis ovanför solarplexus. Jag fick hjälp av två fina vänner för något år sedan att hela detta och de såg då ett spjut som genomborrat mig i tidigare liv och som fanns kvar som en skugga som irriterade. Det har blivit mycket bättre sedan då men det återkommer då och då och hon erbjöd sig att fixa det. Jag kunde känna hur såret läktes från ryggen och fram genom kroppen. Det var verkligen tydligt hur den liksom slöt sig och återtog sin rätta form. Hon sa att där hade suttit flisor kvar men nu ska det då vara bra tydligen. Och det känns väldigt bra.

Hon var lite personlig i sina övriga uttalande så dem delar jag inte med mig av än i alla fall. Men ett sa hon som låter som ett eko av vad andra av hennes likar sagt mig innan. "Alla kan se och tiden är här om ni bara vågar tro och ta emot".

Säga vad man vill men att få lov att umgås med naturväsen måste vara den största gåvan en människa kan få. Allting annat får helt annan prioritet i deras sällskap på något vis. När man ser livet i alla elementen och alla de små och stora som bebor vår natur så blir det väldigt svårt att föreställa sig att vi människor kan skada den vackra planet vi får lov att dela med dessa underbara varelser. Jag längtar så till den dag då fler förstår för det måste ge genklang i hur vi förvaltar vårt arv.