15 januari 2013

Eftersom det är fler än någonsin som hör av sig till mig och vill berätta om möten med olika väsen eller som vill fråga om hur man ska möta väsen så tänkte jag skriva lite om det.

För mig har det faktum att det finns en hel uppsjö av olika väsen som lever på en armlängds avstånd från oss alla alltid varit ett faktum som varit så självklart att jag inte ens ifrågasatt det och min förundran har varit stor när människor inte verkat ta dessa underbara varelser på allvar. Eller ännu värre när man varnat för dem och målat upp dem som ungefär det farligaste som finns på jorden. I min bok så är människan det farligaste som finns eftersom hon lever så långt ifrån sitt ursprung och sitt syfte att hon för länge sedan glömt bort vem hon är och därför inte känner några kval när hon sliter och tar sönder...

Väsen däremot är bara det de är, naturbarn av olika sorter som lever efter sitt syfte och sina förutsättningar. Vissa av dem är vad vi skulle uppfatta som vänliga och andra inte så. Att använda gott eller ont på dessa skulle i min mening vara helt fel eftersom gott och ont, precis som tiden, är saker som vi moderna människor uppfunnit som begrepp. Inte många skulle säga om ett lejon som river ett byte att hon är ond, hon gör det som är hennes natur, likadant är det med våra väsenden, de gör det de gör eftersom det är så de är skapta. Detta ska man naturligtvis vara medveten om så att man inte blåögt följer vad eller vem som helst.

Hur möter man då medlemmar av väsenvärlden? Mitt sätt är att komma i samklang med deras sätt och deras tempo. Långa dagar och nätter i skogen, eller naturen på annat håll beroende på vem man söker, göra att man hamnar i en annan nivå. Då kan vi lättare släppa vår mänskliga stress och sakteliga bli ett med allt. Då kan man med öppna ögon och ett öppet hjärta få se och uppleva de underbaraste ting. Vill man t ex tala med någon av trollen så kan man inte tjattra på som vi brukar göra. De lever långt längre än vi och därför går deras "tid" så mycket långsammare att vi måste gå ner i något som kan uppfattas som slowmotion för oss för att ens närma oss deras tempo. Om vi surrar på på vårt sätt så kommer de bara uppleva oss som vi upplever myggor, störande...

Ha ett öppet sinne och prata med och ta på allt som man ser är också bra sätt. Klappa på träden eller krama om dem, likaså med stenar och annat. Allt som växer och finns i naturen är besjälat på olika sätt och har en historia. Om vi visar respekt och att vi ser dem så ser väsenvärlden att vi menar allvar. Att vi vill lära känna dem på djupet och är beredda att satsa tid och kraft för det. Det fanns en tid då denna kontakt var så naturlig att ingen tänkte över det. Så kan det vara igen om vi bara vågar och vill. Men vi måste ju naturligtvis göra vår del. Vi kan inte bara räkna med att bli underhållna utan egen insats. Vad är då våran insats? Just nu verkar det som att det räcker ganska långt att vi vill se dem och lyssna till dem, vill skapa kontakt. Precis som många människor saknar den kontakten så saknar de oss. Men vi måste vara medvetna om det arv vi har. Människor har gjort mycket ont mot väsenvärlden och detta har skapat en misstro hon en hel del. Så som jag ser det är det nu vårt ansvar att visa att vi inte alla är sådana som inte går att lite på.

2 kommentarer:

  1. Mycket bra inlägg honey pie sister of mine ...

    SvaraRadera