17 juni 2020

Tankar

Jag har precis sett färdigt dokumentären Knutby på SVT och mitt hjärta och mina ögon svämmar över av tårar. Framför allt för dem som vuxit upp i denna galenskap. De barn som aldrig någonstans valde själv utan som blev indoktrinerade med modersmjölken. Men också för dem som sveptes med. Det sker inte över en natt och hjärntvätt och grupptryck kan göra folk till monster.
Det är 28 år sedan jag lämnade den sekt som jag vuxit upp i. Som också den var galen fast på andra sätt. Jag brukar tänka att jag på många sätt är tacksam för den uppväxten för det var en skola i hur och vad kärlek inte är, vad systrar och bröder inte är, hur det är att vara fel och utanför. Allt detta ger att jag kan agera annorlunda själv. Att jag strävar efter att välkomna alla människor oavsett vem de är, att jag älskar dem som ifrågasätter, att jag vill att människor ska tänka själv och inte tycka som jag, bara för att jag säger det.
Men när mitt hjärta brister idag så anar jag hur djupa ärren är, djupare än jag trodde. Jag ser hur detta aldrig läker ut helt och fullt. Att jag alltid kommer vara en ärrad krigare för den som är utsatt är självklart men jag ser annat där i mitt mörker som jag inte sett innan. Jag blir nyfiken på detta nya, eller kanske urgamla, som bubblar upp. Vad ska jag skapa av detta? Det är mörkt men det skimrar i alla regnbågens färger och det vill ut i solen.
Den som lever får se, brukar jag säga och JAG LEVER! Så nu ska jag försöka se vad detta vill säga mig i vilken riktning det bär.

Sommarkram // Linda

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar