12 juni 2015

Att leva på riktigt och välkomna alla känslor

För mig är känslorna nästan viktigast av allt. Alla, känslorna.
De stora höjderna av lycka som jag fått uppleva och fortfarande upplever är kanske inte så svåra att förstå varför de är mig kära. Men egentligen tycker jag att de andra känslorna de som är svartare och tyngre är viktiga, kanske viktigare till och med. Känslor av sorg, ilska, avund, förtvivlan, vemod, hat och så vidare. Känslor som jag upplever att många försöker gömma, glömma att de ens finns. Det finns liksom inte någon Hollywood glamour över dem. Men så mycket jag har växt när jag mött dessa obekväma känslor. Så mycket de har lärt mig om den jag är, den jag var och framför allt den jag kan va, om jag väljer det. Du kan inte uppleva höjderna som lika fantastiska om du inte sett djup svart avgrund. Det är min fasta övertygelse. Och det som sker, från år till år, när jag lever öppen för det som ska komma är att livet blir bättre och bättre. Mer och mer innehållsrikt och som jag vill ha det.

Jag förstår så mycket av min egen väv när jag ser alla trådarna. Både de ljusa, klart lysande och de mörkare, lite mer kantstötta. Ser vart ilsketrådarna har sin rot och var vemodet startade. Ser var svartsjuka, osäkerhet och dålig självkänsla började påverka mitt väsen. Men jag ser också vackra ljusa ting som också deltagit i att skapt den jag är idag. Långt bort i tiden på en annan strand i ett annat land, där hade jag min början. Så många liv och timmar som slösats bort på att göra samma fel om och om igen för att jag strävat på fel sätt. Jag har inte mött och stångats med det svarta som jag gör nu utan har mer accepterat att det skulle va så. Och jag har inte granskat ljuset och sett vad det är som finns bakom det.

En annan spännande effekt av att leva en kännande människas liv är att jag förstår och kan se andras vävar tydligt också. Det blir också lättare för varje dag. Att se deras mörker och ljus och se vad allt detta syftar till.

Jag kommer alltid fram till samma slutsats. Livet är en fantastisk plats om vi bara vågar tillåta det.

// Linda

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar